Jag kan inte längre gå upp på mitt flickrum, och känna dofter som ger mig tusen minnen. Det hade en speciell lukt, en lukt som jag aldrig kommer att glömma. Det gamla lilla rummet med rosa tapeter. Det var en konstig känsla denna julen, att stå på en främmande gård, och titta på bergen runt om. Jag står där i skymningen på gården och tittar på flaggstången, och tänker på Emil i Lönneberga. Det vilar faktiskt en sådan känsla över hela gården. Jag går runt stallet, och hör mammas hönor som kacklar, jag tittar in i sommarhusets frostiga fönster och känner en stark längtan till sommaren. Att längta till sommaren var inte en främmande känsla denna julafton. Regn och blixthalka. Julaftonsnatten spenderades med att försöka hjälpa folk hem men bilarna gled sin egna väg och det hela slutade med 13 st nattgäster. Mysigt värre. Men vi hade ju mat så det räckte och blev över, sömnen dessvärre blev det inte mycket av. Vi hade en lång resa framför oss på juldagen, det blev en sådan snabbvisit att jag inte ens hann känna att jag var hemma. Men sommaren kommer, och där på gården finns mitt nya flickrum. Vi ses höga kusten. 

Jag hann med att hälsa på min fina pappa, men jag är ingen fin dotter, jag råkade starta en liten brand på köksbordet. Jaaa, go jul då pappa sa jag. 

Man knatar på här i gallerian så benen pulserar. Det är helt hysteriskt hur mycket vi spenderar. Miljonerna rullar in fint. Jag har lyssnat på julmusik så öronen blöder, och slagit in tusentals klappar. Ändå sitter jag här och slår in klappar,med julmusik som strömmar från högtalarna. Det gick ju faktiskt ganska bra när man får smutta på glöggen kände jag. Bra sångröst får man, otrolig inlevelse och klapparna blir himla improviserat fina.
Ring dinge linge linge ding dong ding.

Jag förstår ju att dom finns där för barnens skull, men då kan dom väl hålla sig till barnen. Almanackan fylls upp snabbt nu så jag tog lunchen till att ordna några klappar. Och visst inser jag att jag börjar bli gammal, herregud vad gammal jag blivit. Jag muttrar så bittert när jag ser den förbannade kön med småtjejer på espressohouse som ska beställa avancerad latte en efter en. Trots att dom inte ens dricker kaffe lixom. Kan inte jag få gå före undrar jag eftersom jag behöver min kopp för att överleva dagen.  Dessutom vill jag bara ha den släta koppen. Inte en uppdaterad version av tomtelatte med kardemumma och skumtomtar. Jag vill inte ens ha kanel på toppen. Men icke. 

Efter ett tag får jag en rykande kopp som bränns i händerna och jag muttrar surt att muggarna bör vara tjockare faktiskt.

Med min rykande kopp i handen och tusentals påsar på armen dyker han upp från ingenstans bakom mig. Han ryter högt över axlen: "GOOD JUUL PÅ RE" så det sjunger till i öronen, och jag hoppar till som små tanter gör ni vet. "men för helvete gosse" slinker det ut från min mun på ren ångermanländska. Där ligger min älskade släta kopp halvt på golvet och jag stapplar därifrån som en liten tant och muttrar jävligt irriterad. Håll er till barnen.

Gammal i gemet som jag blivit...

Jag infinner mig i ryggläge, utan några som helst bjudligheter. Det är ju lite tråkigt, men sanningen och säga så finns det inget mysigt över lite snor som pyr ut ur näsan vid varje andetag. Luktade på korken på glöggflaskan och infann mig i ett lyckorus så pass att jag tog mig ut för lite julklappsshopping på Commerce men ångrade mig snabbt då Kevin Walker var på besök och inte ett steg gick att ta då alla tonårsflickor vältrade sig. Istället umgås jag nu med mina små älskade flaskor som jag skulle döda för.
Over and Out
Snor and Shout!

Jag kan på ett vansinnigt sätt stressa upp mig själv inför en kommande fest eller ett evenemang. Inte annorlunda var det i helgen. Med åren som gått tycker jag att jag borde blivit stark och trygg i mig själv men det kan vackla ordentligt. Tusentals ombyten framför spegeln med trots och tårar likt en treåring. Mardrömsscenarior spelas upp i mitt huvud på vägen dit och en klump i magen formas som jag helst vill spy upp. Jag vet inte varför det är så jobbigt. Men att inte veta vad som kommer att hända är bland det värsta. Jag vet att kvällen är fylld med lekar och spex, vilken jag älskar bland mina vänner, men inte här bland främlingar, modeller med ben upp till tänderna och silikon till hakan. "Till veckan ska jag bo på gymet" tänker jag för mig själv med en suck.

Jag tackar gud för min otroliga förmåga att skådespela när denna person kommer in i bilden. Hon tar med vilje någon annans plats trots bordsplacering och välkomnar mig med ett jävligt flin. Det var uppenbart att hon satte sig där för att kunna limma på en viss person. En viss person som sitter mittemot mig och heter min sambo. Jag vill inte reagera, jag vill inte vara svartsjuk och jag visar heller inget. Men det svider i magen och jag vill krypa ner i ett litet kaninhål och komma till en annan fest, hos hattmakaren  men inser snabbt att det aldrig kommer att hända. Jag blir så irriterad på mig själv. Varför sitter jag där med dåligt självförtroende och bara vill skrika rakt ut. Jag har bara mig själv att skylla. Vad hände med egoboosten?! Jag tänker på Ally Mcbeal och allt ordnar sig.

Jag blir indragen i samtalet hon håller med honom när min sambo vill hinta om att han är upptagen, och hon blir tyst och ser på mig, samma jävliga flin men med ett hat i ögonen med. Jag slösar inte ett ord på henne men svarar min sambo och fortsätter med mitt. Kvällen efter det består av att bli utstirrad av hon och hennes vän, elaka flin och små viskningar mot mitt håll. Hur pinsamt det är går ej att förklara, dom är otroligt patetiska och jag känner mig bara starkare. Jag fick åka hem med min  absolutely gorgeous sambo medan hon fortsatte sin kåta jakt.

Jag tycker plötsligt synd om henne, herregud, stackarn trodde ju att hon hade halva inne och sen kom jag och förstörde.

Självklart har hon rätt att hata mig. Det är väl så vi tjejer gör?!

Over and out.

Vänners vänner blir vänners vänner. Bekantas bekanta. Jo men faktiskt. Tråden kan bli lång... Men alla dessa grabbgäng kan vara en svår nöt att knäcka. Jag har aldrig haft möjlighet att visa vilken rolig liten rosa gris jag är för sambons vänner då vi aldrig ses. Vuxenlivet kryper på och alla bygger sina bon, flyttar landet över och det blir allt mer sällan man har tid att ses. Vi är relativt nya i stan och allmänt förvirrade men sambon har sina kollegor som enligt dom själva är underbart roliga men enligt mig lite svåra att nå fram till. Man är mest "sambon" som står brevid när man möts på stan och nickar irriterat och säger "jaha ok vad kul"som svar  till allt för att man är stressad och vill hinna på kicks innan dom stänger en fredagskväll. Eller när man förstör en trevlig pokerkväll när man ligger med huvudet i toaletten och spyr av mensvärk men i själva verket enligt dom är en pmskärring som är bitter...

Jag tänkte att herregud nu får jag väl offra mig lite ändå lixom. Då frågan kom om en mysig biokväll med kollegor och respektive. Bio är mysigt och det är jävligt gott med popcorn. Mörkt är det så jag kan ju sova om jag vill. Biljetter beställda och allt klart... när jag får reda på att det är The Hobbit, då dör jag inombords en sekund av panik. Det tjuter i bröstet och hjärnan går på högvarav. DET GÅR INTE.

Smset lyder följande till kära kollegor med respektive "Ida kan inte följa med, hon visste inte att filmen var 3 timmar, hon har någon konstig bokstavskombination och kan inte sitta still så länge"

Det är sant. Jag kan inte sitta stille så länge. Jag får panik. Jag har inte någon bokstavskombination. Men sitta i 3 timmar för att se en film, med vetskapen om att jag inte enkelt kan ta mig ut och göra squats eller upphopp om det tryter med pirret i benen då går det inte.

I am the most amazing fun girlfriend ever.

Sådärja, då var det pyntat också. Gladeligen gick det till, med en flaska glögg som smakade lite som en blandning av saffran och som kattpiss luktar. Men det gick ju. Och mysigt var det. Och fint blev det.

Slog in hundratals klappar på jobbet igår kändes det som, julshoppingen har verkligen kommit igång på commerce i Skövde! Kände mig lagomt inspirerad att ta mig an lite klappjakt efter jobbet och mycket riktigt sinade inspirationen och vi hamnade på rådhuset för en liten afterwork istället, vilket var guld!