Jag vet inte varför jag tar åt mig när folk snackar skit. Det är så meningslöst att slösa sin energi på det, särskilt när allt är taget ur luften. SÅ jag har en skitdag där allt gick i botten då jag av misstag hörde en hop med ord bakom en dörr. Med ryggen mot dörren blåste jag ut all energi i världen. 

Jag har då den bäste sambon som antagligen chansade 50/50 på pms eller så, och snickrade ihop en myskväll med sushi. Vilket gjorde allt så mycket bättre. Vi nallade till och med av valborgsvinet, så nu ser vi allt mycket klarare också. 

Pricken över i:et kom när jag fick se en blek Johan Glans i små röda speedos i kvällens avsnitt av jättebästisar. Nu kvittrar fåglarna också...herregud.

Nu kommer denna period, när man konstant hänger på uteserveringarna och lägger på sig kalorier. Inte för att man behöver det så här inför bikinisäsongen, men, det är ju förbannat trevligt! Däremot kvarstår ju problemet att man aldrig får plats, om man inte kommer väldigt tidigt, då stoppar man ju i sig desto fler kalorier. I staden som annars sover kryper det ut figurer under stenarna nu när våren kommit och fyller varenda uteservering. I påsk har alla figurer tagit sig till fjälls så vi fick plats, trots spontaniteten.

Ämnet är väl känt, men måste man prata om karlar så måste man prata om karlar. så är det bara! 

Jag kan väl ta och tipsa om en förjävla bra måndagsmiddag. Nudlar och rosé. Det går ju som för sig just för att det är måndag.

För övrigt kan jag meddela att små ligister är ute med dom där förbannade majblommorna i år igen. Det är ett rent helvete att gå på stan. Anledningen att jag kallar små söta barn med tidigt affärssinne för ligister är antagligen något vi kan skylla på greenpeace. Jag har aldrig blivit stalkad, jag är inte så känd lixom, men som en normal känd person har jag blivit efterföljd av dom små gröna på stan. Det ska sägas att dom gör ett fint arbete men det kommer till en viss gräns när man sagt nej ungefär 100 gånger. Han kan ju få en medalj för att han aldrig gav upp. Han följde efter mig på både lindex, jc, hm, och akademibokhandeln och predikade. Små röda kinder dyker upp när jag kollar på underkläder och jag undrar stramt varför han ens står kvar och pratar om sopsortering. Utanför mitt jobb får jag till slut frågan vad jag gör för miljön egentligen och jag kan räkna upp en jväla massa saker till honom, bland annat att : jag sorterar allt i hemmet extremt noga, jag pantar ALLA burkar, vi vill inte ha reklam i brevlådan, vi har till och med köpt en pruttbil, och till råga på allt så får jag jävligt dåligt samvete när jag använder hårspray!!Vad gör du?! Jag snäste att jag var jävligt sen till jobbet tack vare honom och han verkar äntligen ta ett nej, om det är för min ljudnivå på rösten eller om det är att jag snäser det vet jag faktiskt inte. 

Såå nej, jag har inte köpt en majblomma i år. Jag har ju aldrig kontanter på mig. 

Peace out. 

Man kan väl säga att livet tog en sväng om med mig helt enkelt. Ibland inser man att man lever. Man inser också hur fort man kan bli av med saker man håller kärt. Jag har väldigt svårt att acceptera dåliga besked och dåliga händelser. Jag stänger av. Jag ignorerar. Denna period har varit fylld till bredden med udda händelser och hemska besked och jag har krupit under en sten och legat där ett tag. Nu var det dags att sträcka på gammbena mina och få lite frisk luft. 

Jag måste skriva, annars överlever inte jag. Om jag inte får skriva börjar min underläpp strax att darra och sen kommer gråten som ett brev på posten.

Att blogga för mig är som terapi! Jag går igenom saker som händer och jag bearbetar. Det har aldrig varit för att få så många läsare som möjligt. Familj och vänner bor väldigt långt borta så det är underbart att dela information på detta sätt. Men ibland känner man sig överflödig, och lite nördig. Jag har alltid lagt mycket tid på att skriva, krönikor, noveller osv för att jag älskar det! Men man tror knappast att folk orkar bry sig, eller är intresserade..  

MEN, så fina kommentarer och framförallt mail som jag har fått har gjort mig så rörd och så otroligt glad! Jag kan inte beskriva känslan faktiskt. Okända människor som mailar och frågar om det inte kan komma fler inlägg eller fler små krönikor! Då känns det otroligt kul att få skriva av sig, både för familj, vänner och läsare. Det är guld.