Den som säger att det finns en viss charm med att kliva upp innan kl 05.00 vet inte vad hen pratar om. Det hör ju jag det. Min fågelholkstomma blick kan intyga detta. Kanske har jag åldrats 7 år under denna natt. Men va så säker på: att min packning är klar, kaffet är strax färdigt och ska intas, sminket ska om några minuter  kletas på, och snart kliver hunden upp. Det är tänkt att jag ska sitta på tåget ner till Skåne om en stund. Det hoppas vi på! 

Jeansshorts och kepsen bakofram, en Mariestad i handen och Bruce Springsteen i högtalaren. Det känns igen. Det är den vanliga flyttrutinen. Jag tittar ut på ett litet hav av flyttkartonger, hur man än gör så blir det kaos! Det är ingen mening att känna panik. Bara att tänka tillbaka på alla gånger man packat ner sitt liv och packat upp det någon annanstans. Det är rent kaos, men det ordnar sig alltid. Det kommer det göra denna gång med.

Men i motpolernas hushåll så kan det ta lite längre tid. Bill packar en låda och Bull packar omedvetet upp samma. Dessa motpoler har också olika energinivåer... 

Sambon: "Jamen sådärja! Sakta men säkert!".   Glad och entusiastisk. 

Jag: "Jo, det tar sig sa mordbrännarn".  Tar en klunk av mariestads och önskar att jag hade ett grässtrå mellan framtänderna jag kunde tugga på. 

Gränslös optimism är väl inget jag är berikad på direkt. Känns lite meningslöst ibland att vara överdrivet positiv. Eller överdrivet glad på morgonen. Jag blir som lite provocerad. Men nu när åren gått är det jag som är sådär överdrivet glad och går runt och stör folk hela tiden. Men det har hänt så mycket bra nu bara för att jag gett mig fan på det. Så gränslös jävlaranamma är jag berikad med. Imorgon är det min SISTA dag på jobbet, mot nya äventyr! Det känns otroligt bra, precis lagom till frustration. Perfekt alltså. Om jag är redo för allt det nya vet jag inte, men nu kommer det bara. Lådor har börjat packats och huvudet snurrar. Precis som det ska va! 

Roger ut.