Jeansshorts och kepsen bakofram, en Mariestad i handen och Bruce Springsteen i högtalaren. Det känns igen. Det är den vanliga flyttrutinen. Jag tittar ut på ett litet hav av flyttkartonger, hur man än gör så blir det kaos! Det är ingen mening att känna panik. Bara att tänka tillbaka på alla gånger man packat ner sitt liv och packat upp det någon annanstans. Det är rent kaos, men det ordnar sig alltid. Det kommer det göra denna gång med.

Men i motpolernas hushåll så kan det ta lite längre tid. Bill packar en låda och Bull packar omedvetet upp samma. Dessa motpoler har också olika energinivåer... 

Sambon: "Jamen sådärja! Sakta men säkert!".   Glad och entusiastisk. 

Jag: "Jo, det tar sig sa mordbrännarn".  Tar en klunk av mariestads och önskar att jag hade ett grässtrå mellan framtänderna jag kunde tugga på. 

På gården finns en bra parkering. Alla har varsinn plats och står fint på rad. Vi har nr2, den är precis under det fina stora trädet. Sambo-diskussionen börjar. 

Jag:Men guuuud, det är så pinsamt, måste du ställa bilen så här långt bak. 

Sambon: Men vad är det nu då!

Jag: Alla andra står ju minst två meter framför oss. Det ser så knäppt ut. 

Sambon: Jag får ju fan tvätta bilen varenda jävla dag! Det är fågelskit och trädskit varje morgon på hela huven.

Jag: Men herregud så farligt är det ju inte. Ja jag skäms i allafall. 

Hans bittra min gör sig tydlig och det är med ett hårt ryck volvon körs fram hela vägen. Så är raden rak och fin.

Jag är nöjd,  pekar och nickar mot den fina raden när vi kliver ur bilen. Sambon klickar på nyckeln och bilen är låst. Vi går tysta in..

Morgonen kommer och vi går ut till bilen..

Jag: Ojdå! 

Sambon: Mm.

Den bittra minen gör sig tydlig igen. Han klickar på nyckeln och bilen öppnas.Jag kniper käft. Vi sätter oss tysta i bilen. 

Så här på vår gård står alla bilar fint parkerade. Och i mitten sticker en volvo ut, minst två meter. 

Jag vet inte varför jag tar åt mig när folk snackar skit. Det är så meningslöst att slösa sin energi på det, särskilt när allt är taget ur luften. SÅ jag har en skitdag där allt gick i botten då jag av misstag hörde en hop med ord bakom en dörr. Med ryggen mot dörren blåste jag ut all energi i världen. 

Jag har då den bäste sambon som antagligen chansade 50/50 på pms eller så, och snickrade ihop en myskväll med sushi. Vilket gjorde allt så mycket bättre. Vi nallade till och med av valborgsvinet, så nu ser vi allt mycket klarare också. 

Pricken över i:et kom när jag fick se en blek Johan Glans i små röda speedos i kvällens avsnitt av jättebästisar. Nu kvittrar fåglarna också...herregud.

Jag kan väl ta och tipsa om en förjävla bra måndagsmiddag. Nudlar och rosé. Det går ju som för sig just för att det är måndag.

För övrigt kan jag meddela att små ligister är ute med dom där förbannade majblommorna i år igen. Det är ett rent helvete att gå på stan. Anledningen att jag kallar små söta barn med tidigt affärssinne för ligister är antagligen något vi kan skylla på greenpeace. Jag har aldrig blivit stalkad, jag är inte så känd lixom, men som en normal känd person har jag blivit efterföljd av dom små gröna på stan. Det ska sägas att dom gör ett fint arbete men det kommer till en viss gräns när man sagt nej ungefär 100 gånger. Han kan ju få en medalj för att han aldrig gav upp. Han följde efter mig på både lindex, jc, hm, och akademibokhandeln och predikade. Små röda kinder dyker upp när jag kollar på underkläder och jag undrar stramt varför han ens står kvar och pratar om sopsortering. Utanför mitt jobb får jag till slut frågan vad jag gör för miljön egentligen och jag kan räkna upp en jväla massa saker till honom, bland annat att : jag sorterar allt i hemmet extremt noga, jag pantar ALLA burkar, vi vill inte ha reklam i brevlådan, vi har till och med köpt en pruttbil, och till råga på allt så får jag jävligt dåligt samvete när jag använder hårspray!!Vad gör du?! Jag snäste att jag var jävligt sen till jobbet tack vare honom och han verkar äntligen ta ett nej, om det är för min ljudnivå på rösten eller om det är att jag snäser det vet jag faktiskt inte. 

Såå nej, jag har inte köpt en majblomma i år. Jag har ju aldrig kontanter på mig. 

Peace out. 

Äntligen torsdag, afterwork och ett glas rötjut!!! Jaaaa!!!!

Men gere nu för fan det är tisdag. Herregud. 

Nåja, veckan går fort och tanken var att det skulle surras killar och dylikt över en rötjut idag men här ligger jag med bena i högläge istället. Det får ju gå det med. Det finns säkert nån blodgrape i kylen som kan centrifug pressas och stilla partysuget.. har aldrig förstått hur man ska äta dom ändå.

Det må väl vara lika bra det, att inte inta fler kalorier än man bör. I väntans tider gick jag runt på Lindex. Man kan prova tusen saker, spexa i provhytten, dra upp byxorna alldeles för långt och fråga om dom sitter bra. "dom sitter jävligt bra dom här, eller hur?" Det är aldrig någon som förstår att man skämtar men det är ju det som är kul. I allafall, bakom ett hörn från ingenstans blir jag överfallen, av bikinivärlden. Fan. Redan?!  Jag får helt klart panik och vill ruska om tanten  som står brevid. Ruska om henne ordentligt och skrika "men va fan inte redan?! Inte nuuu?!" Jag ruskar inte om henne, hon har onaturligt hög frisyr, nära inpå Marge i Simpsons och jag mådde lite illa att föreställa mig det "svaja". Men hon ser paniken i mina ögon, och hon spärrar lixom upp sina ögon hon med. Hon visste precis vad jag menade, och vi gick tysta därifrån...

Förträng förträng förträng. 

En gång för längesen träffades Karl Alfred och Modesty Blaise. Dom hade en lite fling en stökig natt och en liten avkomma kom till världen. Där befinner jag mig nu. Jag är tuff och stark, och jag får slicka bort spenaten mellan tänderna. Det är mina absoluta framhävande drag från stamcellerna men framför allt känns det som att mina glory days infann sig någon gång mellan 1950-1970... Nu får man ta å göra om och göra rätt. 

Århundradets storm kom till ytan och ingen var längre säker. Ett skepp kommer lastat med porslins-attiraljer och vassa redskap. Envishet och stolthet är i dom flesta fall lag. Men glöm inte snabbisen, ibland är den allt du behöver...!

Att vara eller inte vara i matkoma. Det är inte en fråga utan ett påstående denna helg. Ett fast påstående som började någonstans på Arlanda där M&Ms Crispy inhandlades och startade utförsbacken. I denna utförsbacke följde ett störtlopp av tacos, öl, chips, pulledpork, vin, ost, bröd, popcorn, lösgodis, kaksmet och american pancakes...

Jag tycker vi alla kan komma överens om att satsa på beach 2015, och för en gångsskull inte stressa? Så när det var bestämt så förväntas inga squats och situps morgon och kväll. Det räcker någon gång sällan, mer än ofta. 

Skönt, då ska jag ta och sno ihop lite smet som kan slickas från sleven. Det börjar närma sig lunch menar jag.