Jag vet inte varför jag tar åt mig när folk snackar skit. Det är så meningslöst att slösa sin energi på det, särskilt när allt är taget ur luften. SÅ jag har en skitdag där allt gick i botten då jag av misstag hörde en hop med ord bakom en dörr. Med ryggen mot dörren blåste jag ut all energi i världen. 

Jag har då den bäste sambon som antagligen chansade 50/50 på pms eller så, och snickrade ihop en myskväll med sushi. Vilket gjorde allt så mycket bättre. Vi nallade till och med av valborgsvinet, så nu ser vi allt mycket klarare också. 

Pricken över i:et kom när jag fick se en blek Johan Glans i små röda speedos i kvällens avsnitt av jättebästisar. Nu kvittrar fåglarna också...herregud.

Nu kommer denna period, när man konstant hänger på uteserveringarna och lägger på sig kalorier. Inte för att man behöver det så här inför bikinisäsongen, men, det är ju förbannat trevligt! Däremot kvarstår ju problemet att man aldrig får plats, om man inte kommer väldigt tidigt, då stoppar man ju i sig desto fler kalorier. I staden som annars sover kryper det ut figurer under stenarna nu när våren kommit och fyller varenda uteservering. I påsk har alla figurer tagit sig till fjälls så vi fick plats, trots spontaniteten.

Ämnet är väl känt, men måste man prata om karlar så måste man prata om karlar. så är det bara! 

Jag kan väl ta och tipsa om en förjävla bra måndagsmiddag. Nudlar och rosé. Det går ju som för sig just för att det är måndag.

För övrigt kan jag meddela att små ligister är ute med dom där förbannade majblommorna i år igen. Det är ett rent helvete att gå på stan. Anledningen att jag kallar små söta barn med tidigt affärssinne för ligister är antagligen något vi kan skylla på greenpeace. Jag har aldrig blivit stalkad, jag är inte så känd lixom, men som en normal känd person har jag blivit efterföljd av dom små gröna på stan. Det ska sägas att dom gör ett fint arbete men det kommer till en viss gräns när man sagt nej ungefär 100 gånger. Han kan ju få en medalj för att han aldrig gav upp. Han följde efter mig på både lindex, jc, hm, och akademibokhandeln och predikade. Små röda kinder dyker upp när jag kollar på underkläder och jag undrar stramt varför han ens står kvar och pratar om sopsortering. Utanför mitt jobb får jag till slut frågan vad jag gör för miljön egentligen och jag kan räkna upp en jväla massa saker till honom, bland annat att : jag sorterar allt i hemmet extremt noga, jag pantar ALLA burkar, vi vill inte ha reklam i brevlådan, vi har till och med köpt en pruttbil, och till råga på allt så får jag jävligt dåligt samvete när jag använder hårspray!!Vad gör du?! Jag snäste att jag var jävligt sen till jobbet tack vare honom och han verkar äntligen ta ett nej, om det är för min ljudnivå på rösten eller om det är att jag snäser det vet jag faktiskt inte. 

Såå nej, jag har inte köpt en majblomma i år. Jag har ju aldrig kontanter på mig. 

Peace out. 

Man kan väl säga att livet tog en sväng om med mig helt enkelt. Ibland inser man att man lever. Man inser också hur fort man kan bli av med saker man håller kärt. Jag har väldigt svårt att acceptera dåliga besked och dåliga händelser. Jag stänger av. Jag ignorerar. Denna period har varit fylld till bredden med udda händelser och hemska besked och jag har krupit under en sten och legat där ett tag. Nu var det dags att sträcka på gammbena mina och få lite frisk luft. 

Jag måste skriva, annars överlever inte jag. Om jag inte får skriva börjar min underläpp strax att darra och sen kommer gråten som ett brev på posten.

Att blogga för mig är som terapi! Jag går igenom saker som händer och jag bearbetar. Det har aldrig varit för att få så många läsare som möjligt. Familj och vänner bor väldigt långt borta så det är underbart att dela information på detta sätt. Men ibland känner man sig överflödig, och lite nördig. Jag har alltid lagt mycket tid på att skriva, krönikor, noveller osv för att jag älskar det! Men man tror knappast att folk orkar bry sig, eller är intresserade..  

MEN, så fina kommentarer och framförallt mail som jag har fått har gjort mig så rörd och så otroligt glad! Jag kan inte beskriva känslan faktiskt. Okända människor som mailar och frågar om det inte kan komma fler inlägg eller fler små krönikor! Då känns det otroligt kul att få skriva av sig, både för familj, vänner och läsare. Det är guld. 

Be hen dra åt helvete om det känns bättre, såklart bara om det är förtjänt. Du kan också se din valmöjlighet att deppa istället för att ta tag i saken -om det nu är att be hen dra åt helvete. Gå då istället ner till Hemmakväll och sätt dig direkt på vågen, -tröstät, betala. Kliv av vågen och gå hem. 

Jag har ännu inte lagt hitler på hyllan. Därför följs en minut inne på Kappahl av ren chock. Som vanligt bär jag runt på ett ton med kläder, går in i folk, och tappar galjar på väg till provhytten som man fasiken aldrig hittar. På vägen till ingenting, runt hörnet, ja just ja, där ligger den. Helt svettig, allt provat, allt skit, stapplar ut, puh. Ska precis hänga tillbaka allt när jag ser något i ögonvrån som verkligen vill ha min uppmärksamhet. Den sura kvinnan står där och ska agera smakråd till sin väninna som herregud har problem. Kvinnan med problem provar kläder öppet i sin provhytt och den sura kvinnan muttrar och slänger kommentarer. Det är den sura kvinnan som har min fulla uppmärksamhet. Min otroligt fulla uppmärksamhet. Jag kan inte sluta stirra. På hennes överläpp sitter det en prydlig liten mustasch. Jag vill innerligt hoppas att det är ett dåligt skämt men det är det ju inte. På fullaste allvar har hon den lilla prydliga mustaschen. För det första tycker jag synd om henne för att hon överhuvudtaget har en mustasch såklart, och för det andra för att hon antagligen inte förstår hur det ser ut. Tusen tankar går genom mitt huvud. Dom har sett att jag står och stirrar och jag blir lite generad. Så jag klappar mig hårt på låret och fnissar lite. Jag klämmer ur mig "det där var snyggt det!" och nickar mot kvinnan med problem samtidigt som jag rusar ut. Så kan det vara. Helt enkelt. 

Jag har sagt det förut, och säger det igen. Tisdagar är helt enkelt fruktansvärda. Min energi är som flygplanen över bermudatriangeln. Den bara mystiskt försvinner, sen rasar helvetet lös. SÅ har hela dagen varit. Tråkiga besked, hemska tankar, försök som misslyckas och flera blåmärken. Tror sambon haft en snarlik dag blicken att döma när han kom hem, så alla regler och principer flög, sen flög lillvolvon ner på stan in på Orient Palace. Det är den bästa thaimaten så lång ögat når i Skövde. Efter det bajsar vi solsken. Det känns alltså lite bättre nu.