missperky

Senaste inläggen

Av Ida Persson - 9 december 2013 11:03

Jag kan på ett vansinnigt sätt stressa upp mig själv inför en kommande fest eller ett evenemang. Inte annorlunda var det i helgen. Med åren som gått tycker jag att jag borde blivit stark och trygg i mig själv men det kan vackla ordentligt. Tusentals ombyten framför spegeln med trots och tårar likt en treåring. Mardrömsscenarior spelas upp i mitt huvud på vägen dit och en klump i magen formas som jag helst vill spy upp. Jag vet inte varför det är så jobbigt. Men att inte veta vad som kommer att hända är bland det värsta. Jag vet att kvällen är fylld med lekar och spex, vilken jag älskar bland mina vänner, men inte här bland främlingar, modeller med ben upp till tänderna och silikon till hakan. "Till veckan ska jag bo på gymet" tänker jag för mig själv med en suck.

Jag tackar gud för min otroliga förmåga att skådespela när denna person kommer in i bilden. Hon tar med vilje någon annans plats trots bordsplacering och välkomnar mig med ett jävligt flin. Det var uppenbart att hon satte sig där för att kunna limma på en viss person. En viss person som sitter mittemot mig och heter min sambo. Jag vill inte reagera, jag vill inte vara svartsjuk och jag visar heller inget. Men det svider i magen och jag vill krypa ner i ett litet kaninhål och komma till en annan fest, hos hattmakaren  men inser snabbt att det aldrig kommer att hända. Jag blir så irriterad på mig själv. Varför sitter jag där med dåligt självförtroende och bara vill skrika rakt ut. Jag har bara mig själv att skylla. Vad hände med egoboosten?! Jag tänker på Ally Mcbeal och allt ordnar sig.

Jag blir indragen i samtalet hon håller med honom när min sambo vill hinta om att han är upptagen, och hon blir tyst och ser på mig, samma jävliga flin men med ett hat i ögonen med. Jag slösar inte ett ord på henne men svarar min sambo och fortsätter med mitt. Kvällen efter det består av att bli utstirrad av hon och hennes vän, elaka flin och små viskningar mot mitt håll. Hur pinsamt det är går ej att förklara, dom är otroligt patetiska och jag känner mig bara starkare. Jag fick åka hem med min  absolutely gorgeous sambo medan hon fortsatte sin kåta jakt.


Jag tycker plötsligt synd om henne, herregud, stackarn trodde ju att hon hade halva inne och sen kom jag och förstörde.

Självklart har hon rätt att hata mig. Det är väl så vi tjejer gör?!


 


Over and out.



Av Ida Persson - 8 december 2013 19:46

Vänners vänner blir vänners vänner. Bekantas bekanta. Jo men faktiskt. Tråden kan bli lång... Men alla dessa grabbgäng kan vara en svår nöt att knäcka. Jag har aldrig haft möjlighet att visa vilken rolig liten rosa gris jag är för sambons vänner då vi aldrig ses. Vuxenlivet kryper på och alla bygger sina bon, flyttar landet över och det blir allt mer sällan man har tid att ses. Vi är relativt nya i stan och allmänt förvirrade men sambon har sina kollegor som enligt dom själva är underbart roliga men enligt mig lite svåra att nå fram till. Man är mest "sambon" som står brevid när man möts på stan och nickar irriterat och säger "jaha ok vad kul"som svar  till allt för att man är stressad och vill hinna på kicks innan dom stänger en fredagskväll. Eller när man förstör en trevlig pokerkväll när man ligger med huvudet i toaletten och spyr av mensvärk men i själva verket enligt dom är en pmskärring som är bitter...

Jag tänkte att herregud nu får jag väl offra mig lite ändå lixom. Då frågan kom om en mysig biokväll med kollegor och respektive. Bio är mysigt och det är jävligt gott med popcorn. Mörkt är det så jag kan ju sova om jag vill. Biljetter beställda och allt klart... när jag får reda på att det är The Hobbit, då dör jag inombords en sekund av panik. Det tjuter i bröstet och hjärnan går på högvarav. DET GÅR INTE.


Smset lyder följande till kära kollegor med respektive "Ida kan inte följa med, hon visste inte att filmen var 3 timmar, hon har någon konstig bokstavskombination och kan inte sitta still så länge"


Det är sant. Jag kan inte sitta stille så länge. Jag får panik. Jag har inte någon bokstavskombination. Men sitta i 3 timmar för att se en film, med vetskapen om att jag inte enkelt kan ta mig ut och göra squats eller upphopp om det tryter med pirret i benen då går det inte.


I am the most amazing fun girlfriend ever.


 



Av Ida Persson - 3 december 2013 16:03

Sådärja, då var det pyntat också. Gladeligen gick det till, med en flaska glögg som smakade lite som en blandning av saffran och som kattpiss luktar. Men det gick ju. Och mysigt var det. Och fint blev det.


 

Av Ida Persson - 1 december 2013 15:53

Slog in hundratals klappar på jobbet igår kändes det som, julshoppingen har verkligen kommit igång på commerce i Skövde! Kände mig lagomt inspirerad att ta mig an lite klappjakt efter jobbet och mycket riktigt sinade inspirationen och vi hamnade på rådhuset för en liten afterwork istället, vilket var guld!


 







Allmänt · Helg · Jul
Av Ida Persson - 20 november 2013 16:05

Herregud jag har tusen saker jag MÅSTE göra, men det händer ingenting. Jag kan bara inte få fingrarna ur. Jag kan intyga hur extremt lätt det är att fördriva en dag med att göra   i n g e n t i n g.

Jag klev upp och sen var det mörkt ute.

 

Men först ska jag pallra mig iväg på personalmöte. Dom underbara,som ger så mycket inspiration, och pepp!!  

Av Ida Persson - 14 november 2013 13:26

Den underbara gosiga helvetesveckan är kommen och jag har den värsta jävla pms man kan tänka sig. Jag hatar allt. Usch vad hemsk man blir. Det råder bara ingen bot på mig helt enkelt. Kedja fast mig i ett litet utrymme är nog det bästa för allmänheten. Slog tån och ville evigt dö. Tänkte att får jag ingen choklad nu så går hela världen under. Åkte på maxi. Icamaxi- min nya vän.

 

    

Av Ida Persson - 5 november 2013 10:08

Hur kan den första koppen kaffe på morgonen vara så inni helvetet god? Idag var det extra krydda. Utringd i sista minuten innan vi öppnar då chefen fått problem, rusar mig svettig på jobbet och hinner få med mig en kopp från espressohouse. Oh, gott.

Av Ida Persson - 4 november 2013 10:43

Herregud vad den biologiska klockan tickar på, jag vill så himla mycket och känner att jag inte hinner med mig. Jag känner att jag missat så mycket som jag aldrig kommer ta igen. Jag längtar inte tillbaka till tiden då man slängde klackarna i taket varje helg och samlade på sig roliga minnen man kunde prata sönder på lektionerna på måndagen. Jag saknar heller inte dom perioderna där festandet fick en ny nivå, när allt kunde gått så otroligt fel. Men jag saknar tiden när allt var så mycket enklare. När man slet som ett djur för att vara bäst i laget på fotbollen, eller för att få det mgv som man kämpat för så länge. Det var så mycket enklare, men så otroligt lite jag förstod. En sekunds snedsteg kunda ta bort allt. Otroligt att man ändå klarade sig. Hur kommer det sig egentligen? Kanske hade jag tur, eller så var jag på väg att bli klok.  Nu är jag äldre, nu är jag snart gammal, och hu jeda mig vad klok jag är. Det är ju för helvete jag som lever mitt liv. Ingen annan. Det har tagit år för mig att inse att jag har mina åsikter och det är helt ok. Nu har det lixom tagit en usväng och nu struntar jag i allt.

Äldre, och klok.


 
  

Skapa flashcards