Vänners vänner blir vänners vänner. Bekantas bekanta. Jo men faktiskt. Tråden kan bli lång... Men alla dessa grabbgäng kan vara en svår nöt att knäcka. Jag har aldrig haft möjlighet att visa vilken rolig liten rosa gris jag är för sambons vänner då vi aldrig ses. Vuxenlivet kryper på och alla bygger sina bon, flyttar landet över och det blir allt mer sällan man har tid att ses. Vi är relativt nya i stan och allmänt förvirrade men sambon har sina kollegor som enligt dom själva är underbart roliga men enligt mig lite svåra att nå fram till. Man är mest "sambon" som står brevid när man möts på stan och nickar irriterat och säger "jaha ok vad kul"som svar  till allt för att man är stressad och vill hinna på kicks innan dom stänger en fredagskväll. Eller när man förstör en trevlig pokerkväll när man ligger med huvudet i toaletten och spyr av mensvärk men i själva verket enligt dom är en pmskärring som är bitter...

Jag tänkte att herregud nu får jag väl offra mig lite ändå lixom. Då frågan kom om en mysig biokväll med kollegor och respektive. Bio är mysigt och det är jävligt gott med popcorn. Mörkt är det så jag kan ju sova om jag vill. Biljetter beställda och allt klart... när jag får reda på att det är The Hobbit, då dör jag inombords en sekund av panik. Det tjuter i bröstet och hjärnan går på högvarav. DET GÅR INTE.

Smset lyder följande till kära kollegor med respektive "Ida kan inte följa med, hon visste inte att filmen var 3 timmar, hon har någon konstig bokstavskombination och kan inte sitta still så länge"

Det är sant. Jag kan inte sitta stille så länge. Jag får panik. Jag har inte någon bokstavskombination. Men sitta i 3 timmar för att se en film, med vetskapen om att jag inte enkelt kan ta mig ut och göra squats eller upphopp om det tryter med pirret i benen då går det inte.

I am the most amazing fun girlfriend ever.

Slog in hundratals klappar på jobbet igår kändes det som, julshoppingen har verkligen kommit igång på commerce i Skövde! Kände mig lagomt inspirerad att ta mig an lite klappjakt efter jobbet och mycket riktigt sinade inspirationen och vi hamnade på rådhuset för en liten afterwork istället, vilket var guld!

Herregud jag har tusen saker jag MÅSTE göra, men det händer ingenting. Jag kan bara inte få fingrarna ur. Jag kan intyga hur extremt lätt det är att fördriva en dag med att göra   i n g e n t i n g.

Jag klev upp och sen var det mörkt ute.

Men först ska jag pallra mig iväg på personalmöte. Dom underbara,som ger så mycket inspiration, och pepp!!  

Den underbara gosiga helvetesveckan är kommen och jag har den värsta jävla pms man kan tänka sig. Jag hatar allt. Usch vad hemsk man blir. Det råder bara ingen bot på mig helt enkelt. Kedja fast mig i ett litet utrymme är nog det bästa för allmänheten. Slog tån och ville evigt dö. Tänkte att får jag ingen choklad nu så går hela världen under. Åkte på maxi. Icamaxi- min nya vän.

Hur kan den första koppen kaffe på morgonen vara så inni helvetet god? Idag var det extra krydda. Utringd i sista minuten innan vi öppnar då chefen fått problem, rusar mig svettig på jobbet och hinner få med mig en kopp från espressohouse. Oh, gott.

Herregud vad den biologiska klockan tickar på, jag vill så himla mycket och känner att jag inte hinner med mig. Jag känner att jag missat så mycket som jag aldrig kommer ta igen. Jag längtar inte tillbaka till tiden då man slängde klackarna i taket varje helg och samlade på sig roliga minnen man kunde prata sönder på lektionerna på måndagen. Jag saknar heller inte dom perioderna där festandet fick en ny nivå, när allt kunde gått så otroligt fel. Men jag saknar tiden när allt var så mycket enklare. När man slet som ett djur för att vara bäst i laget på fotbollen, eller för att få det mgv som man kämpat för så länge. Det var så mycket enklare, men så otroligt lite jag förstod. En sekunds snedsteg kunda ta bort allt. Otroligt att man ändå klarade sig. Hur kommer det sig egentligen? Kanske hade jag tur, eller så var jag på väg att bli klok.  Nu är jag äldre, nu är jag snart gammal, och hu jeda mig vad klok jag är. Det är ju för helvete jag som lever mitt liv. Ingen annan. Det har tagit år för mig att inse att jag har mina åsikter och det är helt ok. Nu har det lixom tagit en usväng och nu struntar jag i allt.

Äldre, och klok.

Ibland vill man bara får ett "bra jobbat" eller "du är jätteduktig" hur än dumt det låter, men jag vill i alla fall ha lite beröm eller ett erkännande att man gjort något bra, särskilt om man jobbat som tusan. Det gjorde jag,  jag jobbade svinhårt, la all min tid på det och allt blev så jävla bra. Sen kommer en lite råtta insvepandes och tar all cred för något jag har gjort, helt själv i stress och svett. Den här gången tänker inte jag vara den snälla tysta som bara accepterar. På mitt möte på torsdag tänker jag säga precis som det är. Om jag har den lilla råttan kvar som vän efter det spelar faktiskt mindre roll.

Over an out.

Här är jag, 27 och besatt.

Herregud att jag missat denna serie. Men jag är lite så, inte så intresserad när det är en nyhet och alla babblar om det. Jag väntar till sen. 

Så jag tog mig ett glas rött och bänkade mig i söndagssoffan.