I ett hurtigt försök att ta vara på lunchen sprang jag ner på Åhlens för att sloss om den lilla rean som är kvar, som en och annan desperat. Armbågarna är det bästa vapnet och jag kunde  strax mota bort en hel flock pensionärer på gardinavdelningen. I "lugn och ro" kunde jag påbörja min mest effektiva shoppinglunch någonsin. Det dröjer inte länge förrän någon stör mig, i form av en liten gubbe, som knackar mig på axeln och frågar om det finns fler storlekar på damhandskarna därborta? Han pekar ivrigt och det var tydligt hur bråttom han hade. Jag förklarar för honom att jag inte vet eftersom jag inte jobbar på Åhlens. Han blir självklart sur, utan anledning egentligen. Människorna omkring småskrattar och pekar förtjust på mig. Jag ler tillbaka och skrattar med. Inom loppet av några minuter har ett flertal personer kommit fram till mig och ställt frågor om Åhlens sortiment. Jag undrar lixom om någon jävlas med mig och ser mig misstänkt omkring. Min lunch har runnit iväg och stressen sipprade snart fram på fler ställen än i pannan. Man är i princip fuktig hela dagen om man jobbar i gallerian på mellandagsrean. Jag behövde inte mer svett. Min lugg låg redigt stripig som det var. Jag ville bara hitta mina jävla gardiner. 

En äldre kvinna kommer fram och börjar diskutera, fördelen med vadderat eller ej. Jag börjar få panik när jag inser vart samtalet är på väg, och vill skrika ut att i hennes fall är det ALLTID fördel med vadderat, varför har ingen sagt det till henne?! I ett obehärskat ögonblick så höjer jag rösten och säger skarpt "JAG JOBBAR INTE HÄR!" Inte längre ler folk omkring, dom bara stirrar förvånat. Jag känner mig förlägen. Jag som alltid är så jävla trevlig. 

Runt hörnet glider jag, på väg till kassan, lite ledsen för att jag höjt rösten till en okänd person som antagligen är väldigt vilsen i bh-djungeln. En sista hand på axeln kommer, och jag vänder mig om. Den unga killen frågar mig var jag kan hitta en virknål. "En virknål?!" utbrister jag och synar honom från rot till topp. Han har dom längsta dreads jag någonsin sett. Jag undrar för mig själv hur längesen det var han tvättade håret, och kan inte låta bli att vippa på näsan lite. Men det är ingen lukt som prider sig och jag bestämmer mig för att knyta ihop denna lunch på ett trevligt sätt. Jag kan inte förklara varför, men jag tror att Johan Glans har något med det att göra. Jag böjer automatiskt på mina ben lite och pekar, samtidigt som jag intar den mest intensiva skånska dialekt man kan tänka sig..."jaaaa, ser du där boorta... bakom gondoolen med handskar? Däääär borta har du tyyger och viiirknååålar!" Jag blinkar åt honom och han ger sig lite förvirrat iväg. 

Jobbar du i en butik i gallerian jobbar du tydligen i alla. Jag springer tillbaka till min butik med famnen full, allt från strumpbyxor till porslin.

Jag hittade inte mina jävla gardiner, jag tar det en annan dag...

Mvh

Johan Glans största fan. 

Jag har intagit soffläge med ett glas rödtjut. Det kan uppfattas som uppkäftigt när jag lägger upp mina för tillfället otränade spiror på kudden och lutar mig tillbaka medans sambon aktiveras med att sätta ihop en byrå på golvet..

Vi kan diskutera jämställdhet i evigheter, men hos oss är det mannen som lagar maten och kvinnan som tittar på sport.

Det är IKEA detta handlar om, jag vet inte med er tjejer, men jag känner inte att man behöver vara med att hävda sig direkt...

Bakom varje gardin gömmer sig en guldgruva.

Eller om man så senare på kvällen vill ... bakom varje guldgruva gömmer sig en gardin.

Vi har fått nya grannar. Dom flyttade in på nyårsdagen. Kanske skvallrar det om vilka torrisar dom är. Jag hade varit på en hurtig promenad och hade lite skev ångest över vilken torris JAG faktiskt är som inte var bakis eller så, på nyårsdagen lixom. Där passerar jag tolv centimeter ifrån den ena efter den andra och söker ögonkontakt. Inte en jävel säger hej. Endast sura miner möter mitt ansikte. Jag undrar om jag har bajs på mina skor som stinker och tittar frågat på min hund.  

Inget bajs. Inget hej. 

Surjävla grannar. 

Jag kan inte längre gå upp på mitt flickrum, och känna dofter som ger mig tusen minnen. Det hade en speciell lukt, en lukt som jag aldrig kommer att glömma. Det gamla lilla rummet med rosa tapeter. Det var en konstig känsla denna julen, att stå på en främmande gård, och titta på bergen runt om. Jag står där i skymningen på gården och tittar på flaggstången, och tänker på Emil i Lönneberga. Det vilar faktiskt en sådan känsla över hela gården. Jag går runt stallet, och hör mammas hönor som kacklar, jag tittar in i sommarhusets frostiga fönster och känner en stark längtan till sommaren. Att längta till sommaren var inte en främmande känsla denna julafton. Regn och blixthalka. Julaftonsnatten spenderades med att försöka hjälpa folk hem men bilarna gled sin egna väg och det hela slutade med 13 st nattgäster. Mysigt värre. Men vi hade ju mat så det räckte och blev över, sömnen dessvärre blev det inte mycket av. Vi hade en lång resa framför oss på juldagen, det blev en sådan snabbvisit att jag inte ens hann känna att jag var hemma. Men sommaren kommer, och där på gården finns mitt nya flickrum. Vi ses höga kusten. 

Jag hann med att hälsa på min fina pappa, men jag är ingen fin dotter, jag råkade starta en liten brand på köksbordet. Jaaa, go jul då pappa sa jag. 

Man knatar på här i gallerian så benen pulserar. Det är helt hysteriskt hur mycket vi spenderar. Miljonerna rullar in fint. Jag har lyssnat på julmusik så öronen blöder, och slagit in tusentals klappar. Ändå sitter jag här och slår in klappar,med julmusik som strömmar från högtalarna. Det gick ju faktiskt ganska bra när man får smutta på glöggen kände jag. Bra sångröst får man, otrolig inlevelse och klapparna blir himla improviserat fina.
Ring dinge linge linge ding dong ding.

Jag förstår ju att dom finns där för barnens skull, men då kan dom väl hålla sig till barnen. Almanackan fylls upp snabbt nu så jag tog lunchen till att ordna några klappar. Och visst inser jag att jag börjar bli gammal, herregud vad gammal jag blivit. Jag muttrar så bittert när jag ser den förbannade kön med småtjejer på espressohouse som ska beställa avancerad latte en efter en. Trots att dom inte ens dricker kaffe lixom. Kan inte jag få gå före undrar jag eftersom jag behöver min kopp för att överleva dagen.  Dessutom vill jag bara ha den släta koppen. Inte en uppdaterad version av tomtelatte med kardemumma och skumtomtar. Jag vill inte ens ha kanel på toppen. Men icke. 

Efter ett tag får jag en rykande kopp som bränns i händerna och jag muttrar surt att muggarna bör vara tjockare faktiskt.

Med min rykande kopp i handen och tusentals påsar på armen dyker han upp från ingenstans bakom mig. Han ryter högt över axlen: "GOOD JUUL PÅ RE" så det sjunger till i öronen, och jag hoppar till som små tanter gör ni vet. "men för helvete gosse" slinker det ut från min mun på ren ångermanländska. Där ligger min älskade släta kopp halvt på golvet och jag stapplar därifrån som en liten tant och muttrar jävligt irriterad. Håll er till barnen.

Gammal i gemet som jag blivit...

Jag infinner mig i ryggläge, utan några som helst bjudligheter. Det är ju lite tråkigt, men sanningen och säga så finns det inget mysigt över lite snor som pyr ut ur näsan vid varje andetag. Luktade på korken på glöggflaskan och infann mig i ett lyckorus så pass att jag tog mig ut för lite julklappsshopping på Commerce men ångrade mig snabbt då Kevin Walker var på besök och inte ett steg gick att ta då alla tonårsflickor vältrade sig. Istället umgås jag nu med mina små älskade flaskor som jag skulle döda för.
Over and Out
Snor and Shout!