Herregud vad den biologiska klockan tickar på, jag vill så himla mycket och känner att jag inte hinner med mig. Jag känner att jag missat så mycket som jag aldrig kommer ta igen. Jag längtar inte tillbaka till tiden då man slängde klackarna i taket varje helg och samlade på sig roliga minnen man kunde prata sönder på lektionerna på måndagen. Jag saknar heller inte dom perioderna där festandet fick en ny nivå, när allt kunde gått så otroligt fel. Men jag saknar tiden när allt var så mycket enklare. När man slet som ett djur för att vara bäst i laget på fotbollen, eller för att få det mgv som man kämpat för så länge. Det var så mycket enklare, men så otroligt lite jag förstod. En sekunds snedsteg kunda ta bort allt. Otroligt att man ändå klarade sig. Hur kommer det sig egentligen? Kanske hade jag tur, eller så var jag på väg att bli klok.  Nu är jag äldre, nu är jag snart gammal, och hu jeda mig vad klok jag är. Det är ju för helvete jag som lever mitt liv. Ingen annan. Det har tagit år för mig att inse att jag har mina åsikter och det är helt ok. Nu har det lixom tagit en usväng och nu struntar jag i allt.

Äldre, och klok.