Man kan väl säga att livet tog en sväng om med mig helt enkelt. Ibland inser man att man lever. Man inser också hur fort man kan bli av med saker man håller kärt. Jag har väldigt svårt att acceptera dåliga besked och dåliga händelser. Jag stänger av. Jag ignorerar. Denna period har varit fylld till bredden med udda händelser och hemska besked och jag har krupit under en sten och legat där ett tag. Nu var det dags att sträcka på gammbena mina och få lite frisk luft. 

Jag måste skriva, annars överlever inte jag. Om jag inte får skriva börjar min underläpp strax att darra och sen kommer gråten som ett brev på posten.

Att blogga för mig är som terapi! Jag går igenom saker som händer och jag bearbetar. Det har aldrig varit för att få så många läsare som möjligt. Familj och vänner bor väldigt långt borta så det är underbart att dela information på detta sätt. Men ibland känner man sig överflödig, och lite nördig. Jag har alltid lagt mycket tid på att skriva, krönikor, noveller osv för att jag älskar det! Men man tror knappast att folk orkar bry sig, eller är intresserade..  

MEN, så fina kommentarer och framförallt mail som jag har fått har gjort mig så rörd och så otroligt glad! Jag kan inte beskriva känslan faktiskt. Okända människor som mailar och frågar om det inte kan komma fler inlägg eller fler små krönikor! Då känns det otroligt kul att få skriva av sig, både för familj, vänner och läsare. Det är guld.