Jag njuter i fulla drag när jag vaknar upp ensam i sängen, jag har sovit oerhört bra. Det är knäpp tyst i hela lägenheten och det knakar på golvet när jag smyger in i köket och sätter på kaffet. Det är så underbart att sitta i lugn och ro. Men så kommer den ensamheten, det gör lite ont. Det är så fjantigt. Jag är ensam i en vecka och börjar känna mig deprimerad. Det känns så fel. Hur kan man känna sig ensam bara för att man är själv just då? Det måste fattas något i mitt liv. Nu har jag aldrig någon tid över... kanske det är just det? Vardagen går i ett, i ett hela tiden, och när det väl blir lugnt en stund så skrämmer det mig...